I Fredags begav jag mig till min lille skaegghest Joel i hufvudstaden för att spendera helgen med mina vänner och konsumera alkohol och kultur.
Fredagkvällen blev en ritkig tjejkväll med Elin, vi spelade Skyrim i 5 timmar, kedjerökte och pratade.

Dagen efter åt vi massa fantastisk mat och var på Rick Falkvinges 40-års fest.
Söndagen blev en kultur-dag som spenderades på Galleri kontrast och Fotografiska.



På Måndagen åkte jag hem, men innan dess poserade jag framför Elins kamera till hennes kommande portfolio. Vi fann också en massa knäckebröd i snön. Crazy shit.

Kram på er allihop

bilderna i inlägget är tagna av Elin och jag har pillat lite med dom

För några veckor sedan snubblade jag in på likealady.se som är återförsäljare till en rad olika klädmärken med rockabilly/50-tal/pinup-känsla. Jag fastnade direkt för en Olivgrön militäraktig klänning från Bettie Page men tyvärr fanns den inte i min storlek. Men efter att ha slängt iväg ett mail till likealady så lyckades jag få en i min storlek i alla fall.

Så igår kom ett fint paket hem på posten med min drömklänning i, och jag är så otroligt nöjd.
Jag är väldigt kort, så klänningen blev ganska lång, men det gjorde inte så mycket. Jag tror jag ska skaffa en tyllkjol att ha under så det blir lite swoosch i den. Så blir den lite kortare också.

Marcus Birro publicerar idag en krönika i tidningen Dagen om hur han ser på Gud, och tydligen är det han som har ensamrätten om tolkningen av vem/vad Gud är.
Jag har svårt att bemöta denna krönika på ett bra sätt, framförallt för att jag har så oerhört svårt att relatera till hur Marcus tänker. Jag läser igenom krönikan gång på gång men kommer ändå inte fram till vad det är han vill.
Önskar han tvinga in alla i en gammaldags gudssyn där abort är förbjudet och helvetet ska finnas i bakgrunden av våra liv som en skrämmande påminnelse om att man ska vara snäll annars får man brinna i skärselden? Eller vill Marcus bara poängtera att hans Gudssyn minsann är den rätta, och vi som inte tror som honom bara lurar oss själva att vi har ett fritt val att tro på vad vi vill?

Gudssynen Birro förmedlar är heller inte konsekvent, ena stunden talar han om Gud som "En blick helt och fullt fylld av kärlek" och andra stunden "Gud är en dömande Gud. Han är en mullrande kraft.".
Han avfärdar alternativa tolkningar kring att Gud kan vara det man vill utan är det Marcus säger att han är och förespråkar en ganska läskigt gammaldags syn om att Gud minsann inte är en snäll kärleksfull curlingförälder som stöttar oss hela tiden. Han är en mullrande allsmäktig kraft som ser till att vi beter oss anständigt efter hans egna mått.

Jag ser det såhär; Det har aldrig bevisats att Gud finns, eller vad Gud är. Därför har ingen ensamrätt på att bestämma hur Gud, om han/hon/hen existerade, skulle vara. Marcus bidrar till att spä på den schablonbild av religiösa människor som många icke-troende har som mest liknar en bokstavstroende sektperson och inte alls speglar den "vardags-religiöse-svensken". Varför kan inte vi svenskar få ha en Gud som är en svart lesbisk kvinna som kokar makaroner i himmelen åt alla som vill ha om det känns bra för oss? Varför behöver vi just Marcus Gud?

Min pappa brukar säga; "om Jesus såg det här skulle han gråta" när situationer uppstår som han anser strider mot hans religiösa övertygelse. Han tycker synd om Jesus vars budskap misstolkats, och om världen, som inte fattat att det viktigatse som finns är kärlek och förståelse gentemot andra människor, och enligt honom är det religionens kärna. Om man sen vill kalla det för Gud, Jahvé, Allah, spagettimonstret eller en svart lesbisk kvinna som kokar makaroner, det är skit samma.

Och ska jag ha en Gud, har jag mycket hellre Pappas Gud, än Marcus Gud.

När min Psoriasis började dyka upp 2006 distraherade den mig inte särskilt mycket, det var några små fläckar som dök upp på ett ben i någon vecka. Vem fan bryr sig om en fläck på ett ben tänkte jag. Men under 2011 spred sig sjukdomen som en löpeld och plötsligt fattade jag hur jävla jobbigt det kunde vara. Att alltid känna sig äcklig, rent ut av motbjudande, ofräsch, och framförallt- detta ständiga kliande.

De senaste veckorna har jag inte kunnat sova särskilt bra, mycket pga min psoriasis. Då den nu täcker en så pass stor del av min kroppsyta är det svårt att ignorera den. Att ha skor, strumpor, långärmade tröjor, åtsittande kläder, stickade plagg, byxor osv är oftast en plåga. Materialen skaver mot huden och den börjar blöda eller blir röd och ömm. Men att ha kortärmade kläder, klänningar eller kortbyxor när man umgås med andra är minst lika jobbigt pga den psykiska påfrestning som uppstår. När jag är själv hemma går jag runt i luftiga plagg som visar mycket hud eftersom det underlättar besvären, men tillsammans med andra vill jag gärna dölja så mycket som möjligt eftersom jag känner mig så äcklig. Vissa dagar överväger jag starkt att skaffa en burka.

Det kan tyckas fånigt, nästan ytligt, att man mår så dåligt av en hudsjukdom. Men det är stor skillnad på att känna sig oattraktiv, och känna sig monstruöst äcklig.

Jag minns min ångest inför studenten, då jag skulle ha klänning på mig och bävade inför en varm dag i åtsittande strumpbyxor och den klåda det skulle medföra. Tillsut bestämde jag mig för att jag kunde ha bara ben som alla andra, att det var Ok, att ingen skulle märka något. Men så fel jag hade.
Hela sommaren fick jag höra; "Vad har hänt med dina ben?" "Vad har du gjort där?" "Vad är det där för något?"
Och efter en suck och en förklaring om att jag har en hudsjukom följer alltid samma fråga, med en äcklad min i ansiktet "Men det smittar väl inte va?"

Nej, Psoriasis smittar inte.
Min pojkvän bor granne med ett äventyrsbadhus, men jag har konsekvent vägrat att gå dit, just för att alla skulle vara rädda för att jag ska smitta dem med min spetälska.

Jag vet att det finns mycket skit och senapsgas här i världen, fattigdom, svält och gud vet allt och på det stora hela är det inte så synd om mig. Men ibland känns det som att jag gått miste om den mänskliga rättigheten för en 19-årig tjej; att få känna sig attraktiv tillsammans med sin pojkvän.
Den där negligén, den där kjolen, de där klackarna. De spelar ingen roll när man väl ser sina rödfläckiga, fjällande ben som man kan göra absolut ingenting åt. Då är magin och självkänslan borta igen.
och det är förjävligt ibland, ska jag säga er.

Till alla er där ute som också har psoriasis, fy fan. Be strong eller nåt.
Till alla er där ute som inte har det, sluta klaga när ni har lite torra händer eller en finne på näsan.

Ja, ibland är jag bitter.

Hej alla fina,
nu är jag färdig med designen för denna gång.

Om ni undrar vad det är för vacker bakgrund jag har så är det ett foto från NASA föreställande The Large Magellanic Cloud ,(vet inte vad det heter på svenska) som jag förstår är en egen galax men också en satellit i Vintergatan.
Anton får förklara det hela bättre för mig en annan dag.

Jag har inte längre ett namn på bloggen, för det känns onödigt, och dessutom börjar "i huvet på en tonåring" sjunga på sista versen så att säga. Bilderna i headern är fina minnen från året som gått och så har jag skaffat mig någon slags "logga". Mitt namn är lite av mitt varumärke och jag är riktigt nöjd med Q:et och Lojs:et.

Och citatet kommer ifrån pjäsen "Lady Windemere's fan" av Oscar Wilde.

ja. Enjoy!

Hej,ni trogna läsare som finns kvar.
Just nu bygger jag om här. så det kommer se ut som skit ett tag

Jag känner förändringens vindar blåsa fram

Min duktiga storebror, min stora idol i livet (såklart), har vunnit SM-silver