Jag har alltid velat lära mig blåsa ett rökskepp som Gandalf, egentligen vore jag glad om jag bara kunde lära mig att blåsa rökringar, men det kan jag inte.

Jag har börjat fotografera min mat ganska ofta på senare tid, framförallt mina frukostar för de känns extra fotogeniska. Färgglada och mysiga med ångande koppar kaffe och te.
Gårdagen bestod inte av mycket mer än att åka buss och äta.
Här får ni en fin diptyk bestående av min frukost hemma hos Torbjörn och macarone-fika hos min kära storebror

Jag har sökt till en ettårig utbildning på Gamleby Folkhögskola till hösten, det är en fotoutbildning som heter gestaltande fotografi. Jag hoppas verkligen att jag kommer in! Det börjar bli riktigt nervöst i magen nu. Ansökan skulle vara inne 15:e april och efter det väljs ett antal ut för att komma på intervju och några av dom kommer sedan in på utbildningen.

Jag blir alltid så osäker på min egen förmåga när jag måste prestera något med mina bilder, när det inte bara är för min egen skull längre. Processen med att välja ut 10st bilder att skicka in till skolan var fruktansvärd. Jag pendlade mellan att tycka att jag var värdelös, lite sådär ok och helt enastående var femte sekund ungefär. Jag känner i alla fall att de 10 bilderna jag tillslut valde skildrar den typen av stil jag gillar, men jag får magsår över tanken på att det är möjligt att de ändå tycker att bilderna är kassa.

Ett personligt brev skulle också skickas in i samband med ansökan, och jag är faktiskt ganska nöjd med slutresultatet. Jag tänkte dela både mitt personliga brev och mina ansökningsbilder med er här på bloggen, så håll till godo!

Ansikten





Hemma







Odöpta bilder










Personligt brev
När jag var 14 fick jag diagnosen psoriasis artrit och spenderade ett par år i rullstol för mina värkande leder. Jag avskydde känslan av att vara beroende av andra människor, att bli stämplad med en typ av omyndigförklaring, att förlora sin egen frihet. Men det fick också mitt kreativa skapande att ta fart på riktigt. Efter att ha suttit en hel sommar och byggt lego och målat med akvarell på mitt rum så började jag bli lite knäpp. Min familj och mina vänner samlade ihop pengar till min första systemkamera, Erik. Han anlände på min 15-års dag och öppnade helt nya möjligheter för mig. Jag plöjde manualen och började lära mig om skärpedjup och slutartider. Kameran blev ett nytt sätt för mig att kommunicera. Den lät mig ge utlopp för alla känslor jag tryckte undan, den gav tillbaka en bit av den frihet jag hade blivit berövad.

 

Jag heter Louise Qvarfordt och är 19 år. Jag har just nu något som från början var tänkt som ett sabbatsår mellan gymnasiet och universitetet men pluggar 50% på distans via Högskolan i Jönköping. Jag läser 2 kurser- Visuell Kommunikation och Digital Bildbehandling. Jag bor just nu med min pappa på landsbygden utanför Tranås i Småland med mina två katter Gösta, Ture och rottweilern Akilles.

 

Här kommer lite rå fakta om mig själv:

• På gymnasiet gick jag ett mediaprogram med webbinriktning. Jag läste då bland annat kurserna Fotografisk bild A, Grafisk kommunikation och Medieproduktion. I de kurserna fick jag utökad kunskap om fotografi och bildredigering och en möjlighet att syssla med fotoprojekt på studietid.
• Jag hade under gymnasiet två stycken foto-utställningar. Den ena hette "Pictures come alive" då jag illustrerade utvalda låttexter i bild och den andra hette "same same but different" då jag gjorde parafraser på kända fotografiska verk.
• Under mitt sista år på gymnasiet gjorde jag ett projektarbete kallat "I Blickfånget- en samling intervjuer med kända fotografer och nya bubblande förmågor". Som namnet antyder var det en intervjuserie med svenska fotografer som både var etablerade namn inom fotosverige och okända fotografiska förmågor. Jag gjorde sammanlagt 10st intervjuer som publicerades på Moderskeppet.se under 2011. I dessa intervjuer fokuserade jag huvudsakligen på frågor kring bilden som uttrycksform

För mig är foto som en slags terapiform. Jag kan vara ganska blyg och dålig på att ha kontakt med mina egna känslor, men kameran blir en länk mellan mig själv och andra och hjälper mig att växa som person. Bakom kameran kan jag vara modig, ärlig och förmedla saker som jag med tal aldrig skulle våga. Kameran blir också ett sätt att närma mig andra människor på ett mer intimt plan. I det riktiga livet får man aldrig samma möjlighet att verkligen se en människa. Betrakta strukturen i ett ansikte, växlingarna i kroppsspråket, tonerna i ett leende. Men med tid och tålamod kan man genom linsen se saker hos människor som inte annars kommer fram. Det är ett fint möte.

 

Jag har en benägenhet att döpa saker som är viktiga för mig. Min första kamera heter Erik, och min andra Farzaneh. De förtjänar namn, för de är mer än själlösa saker som står och samlar damm. Dom förstår skönheten i en rostig takplåt, en skvalpande våg och en persons rynkor runt ögonen. De delar mina stunder av glädje och sorg och ger inte upp på mig. Ibland har vi under längre perioder en distanserad relation till varandra, men när vi väl hittar tillbaka finns inget otalt emellan oss.

 

Anledningen till att jag söker till Fotoskolan i Gamleby är för att jag är intresserad av att utveckla mitt bildspråk och verkligen få ge mig hän åt mitt skapande under en längre tid. Jag vill gärna lära mig nya saker, träffa nya människor och ta del av andras tankar och idéer. Att gå en ettårig kurs på en ort där jag inte känner någon och hela året koncentrera mig på att lära om och skapa fotografi känns som en rolig, utvecklande och utmanande sysselsättning.

 

Jag har nog egentligen ingen ambition om att bli en framgångsrik yrkesfotograf, jag vill snarare gå den här utbildningen för min egen skull, för att jag tycker foto är intressant och roligt med eller utan vinstintresse. Jag vill utveckla mitt bildseende och ge min kreativitet lite extra utrymme innan vuxenlivet sparkar igång på riktigt. Jag tror att Fotoskolan kan hjälpa mig att utvecklas som kommunikatör i bild och ge mig större förståelse kring mitt och andras bildspråk och förhoppningsvis bli en språngbräda för massa spännande fotoprojekt både nu och i framtiden.

På väg hem till min bror idag fick jag syn på en vacker spegling i en vattenpöl. Det blev en fin synvilla även på bild

Köpte lite saker till mig och Farzaneh förra veckan; En reflexskärm, diffuser till blixten och en fjärrutlösare. Testade dom hemma idag.

Jag står nu framför en stor utmaning- att planera min framtid.
Jag är väldigt duktig på att skjuta upp den typen av stora beslut, men nu tänkte jag ägna det här inlägget åt att beskriva mina tankar om de val jag har för framtiden och vore väldigt glad om ni vill komma med synpunkter.

När jag var liten fanns det 3 saker jag helst ville bli; journalist, delfinskötare eller psykolog. De där 3 sakerna har hängt med mig genom åren men kanske ändrat riktning då och då.

Jag tycker om att skriva och gick Media på gymnasiet, men med inriktning webb istället för journalistik. Det var dels för att just den journalistiska utbildningen inte kändes särskilt utmanande eller utvecklande, och dels för att jag började inse hur stor konkurrens det är i journalistvärlden. Jag skrev för vår egna tidning på skolan och fick mycket beröm för mina reportage, recensioner och intervjuer men fann ett större intresse i fotografi under gymnasieåren. Som projektarbete valde jag att göra en intervjuserie med 10st svenska fotografer eftersom jag började intressera mig väldigt mycket för visuell kommunikation och fotografi i allmänhet. De intervjuerna publicerades på moderskeppet.se och spreds till ganska många inom mediabranschen och självklart alla andra vanliga dödliga och även där fick jag mycket beröm för mitt journalistiska arbete.
I helgen träffade jag en av de fotografer jag intervjuade, Sanna Sjöswärd, och hon berättade för mig att flera av hennes vänner och kollegor undrade vilken tidning jag jobbade för efter att de läst min intervju och hon tyckte absolut att jag borde söka mig till en journalistisk utbildning för att hon tycker att jag har en fallenhet för en sorts kommunikation som tilltalar henne. Sanna själv är en dokumentär fotograf som i huvudsak skildrar den lilla människan och berättar många både viktiga och berörande historier om olika människoöden. Hon tycker att jag ska ta till vara på min talang i berättande, vare sig jag väljer att kommunicera i text eller bild.

Jag har haft svårt att ta till mig denna beröm då jag själv inte känner att jag har denna fallenhet för kommunikation, och kanske är jag hellre en del av dom där berättelserna än någon som skildrar dom. Jag har inte som största mål i livet att bli världsberömd utan skulle trivas bra med att jobba som förskolelärare, dagisfröken eller personlig assistent. Jag vill kunna känna att jag gör något konkret i samhället, att jag om 10 år kan titta tillbaka och säga "det där har jag hjälpt till att skapa". Som journalist, både inom text och bild skapar man mycket och har en förmåga att nå ut till massorna, men jag vet inte om det är min grej.  Jag vill kanske hellre skapa på ett annat sätt.

I somras jobbade jag på ett läger för utvecklingsstörda, det var väldigt roligt och väldigt givande. Jag knöt snabbt ann till personerna och deras liv och tyckte om känslan av att på ett konkret sätt bidra till att göra livet mer uthärdligt, roligare, rent av mer meningsfullt för en annan människa. Jag har lockats mycket sen jag jobbade på lägret av tanken av ett arbete inom grön omsorg dvs projekt där folk med fysiska och psykiska handikapp rehabiliteras i samklang med naturen. Det är inte så hippie som det låter utan kan vara allt från utvecklingsstörda som gör lite sysslor på en bondgård eller fd narkomaner som påtar lite i ett växthus.

Jag tycker om natur och friluftsliv och hade tankar på att bli marinbiolog när jag började fundera över mitt gymnasieval, tyvärr har jag aldrig varit ett särskilt stort mattesnille och har dessutom en kronisk ledsjukdom som gör mig osäker på hur mycket jag klarar av att göra. Just nu mår jag bra, men det är inte säkert att jag gör det om 15 år och då kände framförallt min mamma att det inte var någon bra idé att utbilda sig till något där man ev dyker i kallt vatten (den här utbildningen var jättecool, man hade många praktiska moment där man tex studerade sälar enligt broschyren) eller gör tunga saker. Där gick också mitt karriärval som smed bort, för det är tungt.

Vidare är jag intresserad av psykologi och läste både psykologi A- B och teknisk psykologi på gymnasiet. Jag bekymrar mig över den okunskap som finns kring psykisk ohälsa och det tabu som kommer med den. Men jag känner i ryggmärgen att bli en psykolog som jobbar med behandling inte skulle vara min grej. Jag skulle nog ta med mig jobbet hem och bli för känslomässigt involverad med mina klienter. Jag har funderat på att istället läsa socionomi och försöka på något sätt att inrikta mig på HBT-frågor som jag också är väldigt intresserad av, men jag vet inte vad jag rent praktiskt ska bli. Det finns en stor okunskap kring HBT-frågor på ungdomsmottagningar, skolor osv men hur ska man vända det?

Jag känner mig stressad av alla val, för varje val kräver ju att jag väljer bort något annat, något som jag kanske är extremt bra på, eller skulle tycka om. Och om jag läser något, får en massa studielån, och sedan upptäcker att jag vantrivs något fruktansvärt, vad gör jag då?

Kort sagt så har jag svårt att reda ut begreppen vad jag vill bli, vad jag borde bli och vad jag passar som. Kan ni hjälpa mig att reda ut dessa funderingar?
Annars blir jag helt enkelt svetsare, för jag har hört att dom får bra betalt.

Ja, det undrar jag ibland. Var tar all tiden vägen?
När någon frågar mig "vad gjorde du förra helgen" står det alltid still i huvudet på mig. Inte för att helgens minnen ligger inbäddade i ett moln av fylla, utan för att jag inte längre delar upp livet i veckor, månader och dagar. Jag har inga rutiner längre i och med avsaknaden av vanlig skola eller fast jobb och därför vet jag aldrig vad det är för dag.
Mina veckor är dessutom så söndertrasade av att jag åker kollektivtrafik fram och tillbaka mellan hem i Tranås, pojkvän i Finspång och sjukhuset i Linköping att jag inte hinner stanna och tänka efter.

Det var en hel månad sen jag skrev ett inlägg här sist, och större delen av den månaden har spenderats på Östgötapendeln, buss 40 och Hudmottagningen på Universitetsjukhuset. Jag går på ljusbehandling 3ggr i veckan för min psoriasis så det blir mycket åkande fram och tillbaka. Ljusbehandlingen går ut på att man står i ett utrymme stort som en duschkabin med stark UV-strålning inuti. Som längst får man vara inne i 2min. Jag började på 10s och har succesivt ökat med 5-10s för varje gång och är nu uppe i 1min30s. Det kändes väldigt lönlöst i början att resa 1,5h för 10s behandling kan jag säga. Men nu börjar det bli värt det.



På sjukhuset finns ett café som heter Blåklinten. Det är inte mysigt, det finns ingen fin utsikt, men de har gott fika. Så jag har infört som tradition att ta en macka, lite fika och kaffe efter varje besök med P3 i lurarna för att varva ner en aning och skjuta upp tågresan en stund. Ena väggen på cafét täcks av en fin tavla som jag brukar sitta vänd mot för att låtsas att jag är på en finare plats än sjukhusets cafeteria.



Ibland när det blir för mycket att pendla emellan sover jag hos någon i Linköping. Ibland hos min bror och hans flickvän, ibland hos Anton. För någon vecka sen var jag hos Anton ett par dagar och då var vi ute och tittade på stjärnor och planeter i hans nya teleskop. Det var mysigt att röka i den kalla vinternatten och spana upp på Saturnus.



Annars är jag mycket hos Torbjörn när jag hinner och kan. På alla hjärtans dag försökte jag göra upp för att vi inte kan träffas så mycket genom att laga en fin middag och senare på kvällen gav vi oss ut trots fallande snö och gjorde upp en liten eld och hade det mysigt. Jag hade fixat hjärtformade-ägg på mackan och en kaffetermos till utflykten. 



Emellan allt detta försöker jag hinna med att plugga mina distanskurser Visuell Kommunikation & Digital Bildbehandling, andas och promenera,dricka kaffe och prata med min lilla pappa och alla katter och hundar, läsa böcker och delta i planeringen för Lekläger 2012 med föreningen Svenska Specialläger.
Jag var hela helgen på planeringsmöte i Vadstena och ni läser numera en blogg tillhörande Webbansvarige i föreningen samt mediansvarige på årets läger.



Shit! Det var visst det jag gjorde med all tid...